Ja, jag var väl tvungen att ta den här. ”Varför skriver du?” är dagens bloggprompt, och den är väl lika tröttsam som de tidigare. Hela bloganuary-grejen vacklar lite, måste jag säga, för det är synnerligen fluffigt så här långt.
Men okej, skriva är något jag gör, och har gjort, sedan länge. Det blev allvar när jag skolkade från plugget för att läsa – ja, jag hängde på biblioteket – och sedan skrev jag ett par timmar när jag kom hem. Noveller blev romaner, och sedan blev det recensioner, artiklar och krönikor.
Vad ska jag säga, jag älskar att skriva, har alltid gjort. Andra ville bli poliser eller brandmän, filmstjärnor och artister. Jag ville skriva böcker, och det har jag gjort, bara inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det blev facklitteratur, eller vad man ska kalla det – hundratusentals sålda exemplar av böcker om internet och WordPress. Skitspännande, eller hur?
Jag skrev en fantasyroman på svenska för att se om jag kunde. Bakgrunden är mer än det, men den tar vi en annan gång. Det var… många år sedan. Den skvalpade runt bland förlagen ett tag, för att få fäste, och ges ut i vår. Automatonen, så heter den, och det är den första delen i en serie, så jag behöver börja på uppföljaren ganska så omgående.
Jag skriver för att jag vill, och måste. Det är ett utlopp, en ventil, vilket de flesta kommer svara på den frågan. ”Måste” i sammanhanget har dock ingenting med ekonomi att göra. Visst, mina Smashing WordPress-böcker betalade en bil eller två, men det är inte att jämföra med en riktig lön.
Mer om Automatonen och skrivande en annan gång. Just nu skriver jag faktiskt för att den där bloggprompten kom, och för att jag tycker att man ska göra vad man bestämt sig för. Som att skriva de här posterna, hur fluffigt underlaget än må vara.
Ibland är det vad skrivande är, också. Jag vet, det var, och är, en del av mitt jobb. Jag skriver, därför finns jag orden.