Nytt rekord i flummighet från dagens Bloganuary-bloggprompt. Se själva:
”What is a treasure that’s been lost?”
Jag tolkar den som något som upplevs som en förlorad skatt, eller rättare sagt, något värdefullt som gått förlorat. Och det kan ju vara en hel del, om man säger så – mycket har ju förändrats, och därmed potentiellt förlorats, genom åren, på såväl det privata planet som i samhällets alla skikt.
Tror bestämt att jag bidrog ytterligare till flummigheten där…
Det här kommer låta oerhört, ja, fånigt kanske, men jag känner att vi tappat hövligheten online. Sociala medier har förstås en stor del i detta, helveteshålet som är Twitter, alla trollarméer och galna Facebook-grupper, uthängningar och påhopp i DM, dick pics och värre – det går inte att hävda en positiv utveckling i artigt beteende, oavsett hur stor sociala medier-vurmare man är. Men det började inte där, det minns jag väl. Någonstans gick vi från gemytliga diskussionsforum, till lätt infekterade kommentarstrådar under bloggposter och artiklar, till det totala förfallet vi ser idag.
Case in point: Vi har inga kommentarer på vår blogg. Det är helt enkelt inte värt besväret, att hantera viagraspam och toxiska påhopp. Nej tack.
Det var inte alltid så. Vi hade bra stämning på alla gamingforum jag hängde på, och drev sent 90-tal (med ett undantag, så det sålde jag). När någon gick för långt, blev för otrevlig, så hanterades det av gruppen, av alla, inte bara moderatorer som fanns på plats för att hålla allting lagligt och rent. Det fanns en självsanering som jag inte ser idag.
Det hövliga samtalet online var en skatt, och den är sannerligen förlorad, på det stora hela. Lyckligtvis består det i klickar och bubblor, men det känns mer som undantag än normen idag. Och går sociala nätverk som de gör, också. Det är inte bara Elon Musks fel, trots allt.