Jag sitter på golvet i vår nya lägenhet och väntar på att flyttlasset ska anlända. Detta efter en dålig natt på ett överdesignat boutiquehotell som hade klara problem med råttor i väggarna. Ögonlocken är tunga, Helena är och köper lunch, och jag sitter här. Det finns inga stolar eller bord, förstås, men jag överväger att sno målarnas – som självfallet skulle komma samtidigt – trappstege. Men den är skitig, och förresten orkar jag inte baxa ut den från deras uppladdning av utrustning, färg, och allt vad det är.
Målarna, de är på lunch, precis som flyttgrabbarna, så det är tillfälligt tyst. Första tysta stunden sedan … ja, inte var det inatt i alla fall. Det är bara jag och min tinnitus, en liten stund.
Flytta är verkligen fruktansvärt jobbigt. Speciellt med barn, kan jag meddela, om någon trodde något annat. Det går liksom inte att göra något ordentligt med en femåring i lägenheten, allt man har behövs ju. Så vi packade allt på knappa dygnet, hårt arbete i sig och möjligt enbart för att vi rensat och sorterat så mycket tidigare. Och, ska tilläggas, för att vi har en kontorslokal att mellanlanda de lite mer ömtåliga sakerna i.
Imorgon är det flyttstädning, det är inte så betungande. Eller, det är ju också fruktansvärt, men vi har anlitat städfirma, så det värsta där blir att vi måste släppa in dem klockan åtta på morgonen. Men då kommer vi i alla fall ha en god natts sömn i kroppen, för jag bokade in oss på Diplomat, och de har inte gjort mig besviken ännu.