Bloganuary

Det var en bra idé, verkligen – en daglig bloggprompt och något att skriva om. Bloganuary var något vi såg fram emot, en kul utmaning.

Men, det kräver ju att det finns något kul med ämnena också. Det här är de senaste dagarnas bloggprompter, som vi alltså ignorerat totalt:

• What is the most memorable gift you have received?
  (Livet, får man väl anta…)
• Has a book changed your life?
  (Vilken amerikansk fråga…)
• How do you define success?
  (Inom vad? Längdhopp?)
• What chore do you find the most challenging to do?
  (Tydligen skriva Bloganuary-poster…)

Nä, nu struntar vi i det här, med friskrivningen att om det kommer en kul Bloganuary-prompt så plockar vi upp den, men inget annat. Som plåster på såren får ni Helenas bästa outfits från 2022 imorgon – det ni!

Det finns få saker som intresserar mig så lite som att släktforska. Kanske är det för att min farmor och farfar faktiskt hade koll på släkten, ganska långt tillbaka – jag vill gissa 1500-talet? Detta fanns nedtecknat i en bok som utkom med ojämna mellanrum, kallad Svenska Adelskalendern. Mina föräldrar har nog ett exemplar stående i bokhyllan, efter min farmor och farfar, tror jag. Jag slog upp mig själv där en gång, det var ju lite kul.

Men, som mycket annat som kretsar kring titlar och stroppighet, så kom medverkan i Svenska Adelskalendern med en prislapp, något ingen var särskilt intresserad av att betala. Så vill man hitta mig där får man hitta en utgåva från 80-talet, gissar jag. Det har jag ingen, så jag kan inte svara bättre på dagens bloggprompt än så här. Men det får väl räcka, kan jag tycka. Släktforskning är ju trots allt så urbota tråkigt, så två stycken text är allt det får hos oss.

Haha, dagens skrivuppgift var ju inte så lätt. Men okej, här kommer något. Jag gjorde det lätt för mig och lånade lite från en bra låt.

Här kommer regnet igen,
droppar på mitt huvud som ett minne,
droppar på mitt huvud som en ny känsla.
Jag vill promenera i den öppna vinden,
jag vill prata som älskare gör.
Jag vill dyka ner i ditt hav,
regnar det hos dig?

Ja, jag var väl tvungen att ta den här. ”Varför skriver du?” är dagens bloggprompt, och den är väl lika tröttsam som de tidigare. Hela bloganuary-grejen vacklar lite, måste jag säga, för det är synnerligen fluffigt så här långt.

Men okej, skriva är något jag gör, och har gjort, sedan länge. Det blev allvar när jag skolkade från plugget för att läsa – ja, jag hängde på biblioteket – och sedan skrev jag ett par timmar när jag kom hem. Noveller blev romaner, och sedan blev det recensioner, artiklar och krönikor.

Nytt rekord i töntighet i dagens Bloganuary-prompt: Vad ger dig glädje i livet?

Så!

Helena: Min familj, god mat och dryck, och musik (helst på vinyl).

Thord: Min familj, god mat och dryck, och musik (helst på vinyl).

Vi har inte tid att utveckla mer, för vi ska gå ut och äta god mat samt dricka härlig dryck.

Nytt rekord i flummighet från dagens Bloganuary-bloggprompt. Se själva:

”What is a treasure that’s been lost?”

Jag tolkar den som något som upplevs som en förlorad skatt, eller rättare sagt, något värdefullt som gått förlorat. Och det kan ju vara en hel del, om man säger så – mycket har ju förändrats, och därmed potentiellt förlorats, genom åren, på såväl det privata planet som i samhällets alla skikt.

Tror bestämt att jag bidrog ytterligare till flummigheten där…

Dagens bloggprompt i Bloganuary-serien är väl lite fånig, kan jag tycka, men visst, det är klart vi kan berätta om våra tidigaste minnen. Jag (Thord) börjar, med brasklappen att det här är ett av de tidigaste minnena jag kan erinra mig just nu. Skrev inte direkt dagbok på den tiden, om man säger så…

I alla fall, det innefattar ringar, ni vet, sådana där som hänger från taket i gamla idrottshallar. När vi flyttade till Brantevik så var det öppet till nocken (typ) på större delen av nedervåningen. Det var en rejäl villa, två våningar, där jag tror vi renoverade de övre sovrummen, men jag är inte säker. I alla fall, pappa (tror jag, men det kan ha varit någon som bott där tidigare) hade satt upp ringar från bjälkarna i taket. Jag hängde i dem konstant, dinglade runt och slog volter. Jag var fyra eller fem, och det gjorde mig väldigt stark i nyporna.

Så var det med det. Vad säger du, Helena?

Det var dagens fråga från WordPress och Bloganuary dag 2. Den frågan är ganska enkel att svara på tycker jag. Jag är nämligen skraj för rätt mycket som jag ändå utsätter mig för. Här är tre saker jag borde få medalj för!

1. Åka skridskor vid snart 45 års ålder. Jag har inte stått på ett par skridskor sedan 90-talet. Rädd för att ramla och slå mig mest, inte så mycket för att göra bort mig. Det känns så sjukt svajigt och svårt att hålla balansen. Men efter ett par timmar på isen så känns det inte lika läskigt längre. Så ja, det är faktiskt ganska modigt!
2. Köra bil. Jag tog körkort rätt sent och tyvärr inte som alla andra som gjorde det då de var unga och orädda vid 18-årsålder. Det lossnar aldrig riktigt för mig med det här med bilkörningen, men jag försöker köra litegrann ute i Gnesta där vi har vårt landställe, mest på somrarna. Blir lika stolt över mig själv varje gång jag vågar ta bilen någonstans på egen hand. Då känner jag mig modig.
3. Våga lita på magkänslan. Jag brukar veta vad som är rätt för mig, har helt klart en magkänsla när det kommer till vissa saker. Att våga gå på den känslan och ta svåra beslut är nog också ganska modigt faktiskt.

WordPress.com kör en grej som heter Bloganuary, vilket betyder att de skickar ut en bloggprompt varje dag nu i januari. Du kan haka på själv, och måste inte använda WordPress eller WordPress.com, men du behöver ett konto (det är gratis) för att skriva upp dig på prompterna.

Eller så kikar du in här, på T39, varje dag, för vi tänkte vara med. Det betyder dagliga bloggposter med någon form av tolkning av dessa bloggprompter under hela januari. Nåja, det är planen i alla fall.

Så, nu kör vi!